söndag 12 juli 2015

Ymers förlust i finalen sved - men bara just för stunden


Bara 16 år gammal gick Mikael Ymer till final i Wimbledon.
Jättekul för honom och för svensk tennis.
Även om det förstås inte känns så just nu kanske det på sikt finns fördelar med att Mikael förlorade finalen mot ett år äldre kanonservaren Reilly Opelka (7-6, 6-4)
För vad hade hänt om Ymer blivit förste svensk att vinna Wimbledons pojksingel sedan Thomas Enqvist 1991?
Jag är rädd att det hade haussats upp i media. Självklart inte på ett fullt lika omdömeslöst sätt som skedde efter U 21-lagets EM-guld men tillräckligt mycket för att Mikael skulle få orimliga förväntningar på sig.
Det skedde med Daniel Berta då han 2009 blev Sveriges förste segrare i Franska mästerskapets pojksingel på 25 år. Berta fick stora rubriker, satt i tv-soffor, tilldelades wild card till SkiStar Swedish Open och pekades ut som arvtagare till Robin Söderling som samma år slog ut Rafael Nadal och gick till final på Roland Garros.
Vi ska ha i minnet att svensk herrtennis i Söderling då ändå hade en världsstjärna medan avsaknaden av en sådan i dag ökar risken för att unga spelares framgångar övervärderas – alla längtar ju efter ett nytt svenskt toppnamn på de stora scenerna.
Även om det inte var upphaussningen utan andra omständigheter som gjorde att Daniel Bertas karriär kom av sig innan den ens riktigt hunnit börja visar det på vilket förenklat sätt vi i media ofta beskriver saker.
Sanningen var ju bland annat att Daniel Berta hade ett begränsat register och att det inte blev någon riktig ordning med uppbackningen av killen som i dag är 22 år och som för tre år sedan nådde till 637:e plats på ATP-rankningen.
Man ska alltid vara försiktig med att dra växlar på juniorframgångar och då i synnerhet i en sport där de tidiga genombrotten blir allt mer sällsynta och där snittåldern för nykomlingar på topp 100 ligger på drygt 23 år.
Därför nöjer jag mig med att konstatera att:
•Mikael Ymer är en mycket stor talang med naturlig fallenhet för tennis vilket gör honom långt allsidigare än de rena träningsprodukterna.
•Han har bästa tänkbara träningsbas på akademin Good to Great där han coachas av Johan Hedsberg.
•I sin storebror Elias har Mikael en sporrande kompis och ledstjärna.
Sammantaget gör det att framtiden ser ljus ut för 16-åringen som nu ska ladda om till EM vilket avgörs samtidigt som SkiStar Swedish Open. Så de som tycker (jag har hört flera personer säga det under de senaste dagarna) att Mikael Ymer absolut måste få ett wild card till ATP-turneringen har inte något för det.
Tack och lov.
Låt grabben utvecklas i en takt som bygger på ett långsiktigt tänk.





Hjärtat och hjärnan inte ense inför Wimbledon-finalen


SvD i dag
Hjärtat klappar för Federer.
Hjärnan säger att Djokovic är knapp favorit.
Ett är klart: Eftermiddagens Wimbledon-final har alla förutsättningar att bli något alldeles extra.
Det är runt två år sedan jag sedan skrev jag att Roger Federer skulle stanna på 17 Grand Slam-titlar och vill i alla fall minnas att det var med reservationen förmodligen – schweizaren har ju slagit omvärlden med häpnad många gånger förr.
Men vi får gå tillbaka till sommaren 2012 då det skedde senast.
Föregående år hade varit Federers första sedan 2003 utan en Grand Slam-titel och han låg vid säsongens början drygt 5000 poäng efter världsettan Novak Djokovic på rankningen.
Med sin sjunde Wimbledon-titel återtog Federer förstaplatsen och passerade sedan Pete Sampras som tidernas meste världsetta.
Om vi jämför Federer och Djokovic från det att schweizaren för tre år sedan tog sin senaste Grand Slam-titel ser det ut så här:
•Federer har varit framme i en Grand Slam-final, fjolårets Wimbledon där han förlorade mot just serben.
•Djokovic har tagit tre Grand Slam-titlar och varit uppe i ytterligare fem finaler.
En markant skillnad alltså men så har världsettan också under de senaste säsongerna spelat i en division över de svåraste konkurrenterna Federer, Rafael Nadal och Andy Murray.
Samtidigt kan man förstås påvisa en svaghet i Djokovic finalfacit och då inte bara under den tidsperioden utan även sett till hans karriär i stort. Åtta vunna och lika många förlorade Grand Slam-finaler ger ju en fingervisning om att den 28-årige serben inte är de stora matchernas man.
Federer har 17-8 i finalfacit, är uppe i sin tionde Wimbledon-final och kan i dag bli förste spelare med åtta titlar.
Är det någonstans han ska utöka sin ledning på listan över spelare med flest Grand Slam-titlar är det självklart just på gräset. Med sitt breda register har den 33-årige schweizaren en fördel på gräs som är enda underlag där det fortfarande går att få utdelning på att spela serve/volley – en spelstil som ytterst få av hans konkurrenter behärskar. Innan han förra året anlitade Stefan Edberg som coach hade Federers spel överhuvudtaget utvecklats åt det mer passiva hållet vilket gång efter annan straffade sig mot i första hand Rafael Nadal. Federers försvar har alltid varit hans akilleshäl och i hans fall gäller verkligen det gamla begreppet ”anfall är bästa försvar”.
Tvåfaldige Wimbledon-segraren Edberg är en av tidernas främsta serve/volleyspelare och har vässat världstvåans offensiv betydligt. I årets tredje Grand Slam-turnering har Federer i flera matcher spelat minst lika bra som på storhetstiden och insatsen i semifinalen mot Andy Murray är utan tvekan en av hans bästa i karriären.
När Federer spelar så där avslappnat och ledigt som han gjorde då är det som om hans spel styrs av en autopilot. Alla bara flyter på. Hans serve har imponerat rakt igenom hela turneringen. Federer har tappat bara ett servegame på sina sex matcher och haft endast ytterligare tre breakbollar emot sig.
Djokovic har tappat fem servegame, haft sammanlagt 25 breakbollar emot sig och har överhuvudtaget inte lyst lika klart som sin finalmotståndare.
Men den 27-årige serben är en av tourens bästa returnerare och har i flera matcher mot Federer dragit upp tempot till en nivå där schweizaren inte hängt med vilket gjort att bristerna i försvarsspelet kommit i dagern.
Federer kommer med all säkerhet att få ett kompakt stöd från de 15 000 åskådarna runt centercourten. Men ska det och storformen räcka till en 18:e Grand Slam-titel?
Jag tvivlar.
Fotnot: Artikeln införd i dagens SvD.