söndag 11 september 2016

Dags för nytt kapitel i dramat om "En förbisedd rivalitet"


Djokovic kan ta sin 13:e Grand Slam-titel, Wawrinka sin tredje
Stan Wawrinka har tillbringat 17 timmar och 54 minuter på banen fram till kvällens US Open-final.
Motsvarande tid för hans motståndare Novak Djokovic: åtta timmar och 58 minuter.
Skillnaden kan självklart bli en avgörande faktor om finalen går till skiljeset – vilket fyra av deras fem senaste möten i Grand Slam gjort.
Djokovic har ännu inte fått en riktig värdemätare. En wo, en match där motståndaren gav upp efter sex game och en där Jo Wilfried Tsonga kastade in handduken efter två set. Segrarna mot Jerzy Janowicz, Kyle Edmund och en mentalt blockerad Gael Monfils säger varken bu eller bä om den titelförsvarande världsettans form. Han har stundtals sett sliten nu och den där cyklop-blicken med vilken han verkar se bollarna stora som badbollar har inte funnits där. Men det har ju inte heller behövts. Kanske är Djokovic så trygg med sin egen kapacitet att han använt precis det han behövt och ikväll rätar ut de frågetecken som finns runt honom.
Wawrinka räddade matchboll i tredje omgången mot britten Daniel Evans, hade formstarke OS-silvermedaljören Juan Martin del Potro i kvarten och Kei Nishikori i semi. Honom manglade Magnus Normans adept sönder i den tryckande värmen. Wawrinka har gått segrande från bara fyra av 23 inbördes möten med Djokovic, bland annat i de två turneringar – Australian Open 2014 och Franska mästerskapet ifjol – där världstrean tagit sina två Grand Slam-titlar.
Wawrinkas starka offensiv mot Djokovic kompakta försvar är en mix som bäddar för stor underhållning och eftersom jag både tror och hoppas på schweizaren som segrare är det bara att hålla tummarna för att han kontrollerar sitt humör.
En knäckt racket kvittar om det är vad som krävs för att han ska göra sig av med ilska eller frustration men Wawrinka har inte råd att som följd av tappat fokus slänga bort några game.
På Challenge skrev jag igår om det anmärkningsvärda i att Stan the Man fortfarande inte räknas in bland de riktigt stora. Min vän och journalistkollega Christopher Clarey är i sin krönika i New York Times inne på samma linje vad gäller rivaliteten mellan Wawrinka och Djokovic och Clarey beskriver också träffande Normans betydelse för schweizarens lyft: "En förbisedda rivalitet"
Fotnot: Christopher Clarey ursäktar säkert att jag använder samma rubrik i blogginlägget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar