måndag 24 oktober 2016

Klubbtränare ger sportchefen och DC-kaptenen svar på tal

Den uppmärksammade DN-artikeln
Davis Cup-kapten Fredrik Rosengren och Svenska tennisförbundets sportchef Johan Sjögren har rört upp känslorna i tennis-Sverige. I en uppmärksammad DN-artikel i förra veckan säger Rosengren "totalt mörker" om svensk tennis framtid och såväl DC-kaptenen som sportchefen är kritiska mot mycket i svensk tennis. Jag välkomnar deras frispråkighet och menar att DN-artikeln är viktig  eftersom kritik från de egna leden inte kan viftas bort. Att måla upp en ljus bild för sakens egen skulle är att göra svensk tennis en björntjänst. Håller inte med om allt som Rosengren och Sjögren säger och stämmer absolut inte in i uttrycket totalt mörker vad gäller framtiden. Det finns ljusglimtar.
Många tränare, ledare, spelare, juniorer, föräldrar och andra  i svensk tennis har hört av sig till mig och säger att de känner sig nedtryckta av DN-artikeln. Nu överlåter jag ordet till en av dem som reagerat på artikeln, nämligen Magnus Ennerberg som är tränare på KLTK.
***
Magnus Ennerberg
I samband med DN-artikeln kring svensk tennis så kontaktade jag Henrik Gustavsson på Swetennis och undrade om jag fick skriva ett svar, i samband med artikeln hade jag kontakt med Jonas Arnesen som undrade om texten även kunde läggas upp på hans blogg vilket gör att den dyker upp två gånger på nätet.
Som de flesta andra tennisfantaster så läste jag en artikel i DN kring statusen på svensk tennis. ”Totalt mörker” var rubriken, ett citat från Förbundskapten Fidde Rosengren när han fick chansen i riksmedia att delge sina tankar om svensk juniortennis. Vidare lyfter Fidde sin oro över saknaden av engagemang i svensk tennis och han ifrågasätter om tränare ens kan tänka sig att jobba på helgen utan betalt.
Sportchefen på SVTF, Johan Sjögren, fyller i med sin oro och att det är dags att fokusera på jobbet som görs i klubbarna i yngre år.
Den erfarne tennisjournalisten Jonas Arnesen lyfter fram artikeln på sin blogg där han även ställer frågan hur ”svensk tennis” ska svara upp på denna interna kritik.
Jag blev mycket nyfiken på vad Arnesen menar med svensk tennis i sitt inlägg? Vem är svensk tennis? Menar han att förbundet ska svara på kritiken undrade jag? Då både Sjögren och Rosengren jobbar på SVTF så kändes det märkligt att de skulle bemöta sin egna kritik. Jag messade Arnesen för att få klarhet i detta och fick svaret att ”…alla som berörs av kritiken….”
Då jag kände att jag blev berörd av DN-artikeln på flera plan så valde jag att skriva några funderingar
som jag delar med mig av här.
Saker som jag berörs av i artikeln:
De faktafel som dyker upp i artikeln bland annat, redan andra stycket i ingressen innehåller ett faktafel eftersom Sveriges F18-lag kvalificerade sig för EM-slutspel. I faktarutan läggs även juniorrankingen upp och de har valt att bland annat lägga upp Tennis Europe 16-rankingen som ett exempel, en ranking som för insatta inte har någon tyngd då spelare 15 och år och äldre spelar på junior-ITF nivå och det är väldigt oekonomiskt som svensk att lägga på pengar på TE16-tävlingar. I artikeln är även Rosengren citerad att vi missade slutspel i 12-års klassen, inte så konstigt då vi inte ens hade ett lag med i kvalet efter beslut från SVTF.
Challenge i lördags
Jag berörs också av att när svensk tennis äntligen får chansen att synas i riksmedia så blir det med
citatet ”Totalt mörker” och en bild på tre av Sveriges mest ambitiösa tennisjuniorer. Spelare som dag ut och dag in kämpar för att bli så bra som möjligt, deras familjer som gör enorma insatser tidsmässigt och ekonomiskt för att hjälpa sina barn nå sina drömmar samt tränare som med ett stort engagemang gör allt dom kan för att hjälpa dessa spelare nå nästa nivå. Att en svensk förbundskapten inte kan formulera sig på ett bättre sätt när han får chansen i dessa sammanhang är nedslående.
”Men vadårå, det är ju totalt mörker, Sverige är ju asdåliga” kanske någon tänker då, och det är möjligt att svensk tennis inte levererar resultatmässigt på varken junior eller seniornivå på det sätt som är önskvärt. Men att bara konstatera att allt är dåligt har sällan varit en produktiv väg framåt.
En sak som av vissa ses som ett stort problem i svensk tennis är avsaknaden av engagemang och det egna drivet från spelare och ledare. Dessa påståenden blir verkligen något som berör mig, först och främst för att det är svårt att förstå hur man kan göra sådana påståenden. Svensk tennis är enormt stort med hundratals klubbar utspridda över hela landet, en stor mängd tränare i olika åldrar och tusentals spelare. Det finns INGEN person som bestämt kan säga att det saknas engagemang i svensk tennis, för ingen människa har tid eller möjlighet att besöka alla dessa miljöer och få en korrekt bild.
Det man däremot KAN säga ur ett samhällsmässigt historiskt och psykologiskt perspektiv är att i alla tider så klagar man på ”dagens unga”. De är för lata, de är för ouppfostrade och det var minsann bättre förr. Så att falla in i den typen av resonemang är att gå i en historisk fälla som inte leder någonstans.
Det är rimligt att antaga att det är ett flertal faktorer som gör att svensk tennis ligger efter de bästa länderna i världen. En av de få saker som det finns statistik på är att svensk tränarutbildning är mycket kortare än de flesta länder med starkare spelare, något jag skrivit om tidigare på swetennis. Det innebär ju givetvis inte att jag tror att det är den ENDA anledningen. Flertalet anledningar påverkar ju spelarutbildningen, exempelvis:
  • Familjens möjlighet att stötta och hjälpa till med logistik
  • Tränarresurser, möjlighet att ha med sig tränare på tävlingar mm
  • Tillgänglighet till banor
  • Ekonomi; spelarens, klubbens och förbundets
  • Skolgång, möjlighet att få tid att träna
  • Fysträning, få rätt typ av fysisk träning utifrån spelarens ålder
  • Matcher, ett system som möjliggör många matcher där man får möta spelare på sin nivå
  • Sparringmöjligheter i den dagliga träningen
  • Plus flera punkter till…
I den del av svensk tennis som jag kommer i kontakt med är engagemanget imponerande, spelare och ledare man träffar på tävlingar gör det bästa dom kan för att bli bättre, tävlingsarrangörer som sliter långa dagar för att ge spelarna möjlighet att tävla, alla föräldrar som lägger tid och pengar för att hjälpa sina barn, före detta proffs som startar projekt, akademier och på andra sätt hjälper dagens ungdomar. Jag har haft möjligheten att besöka ett 15-tal länder i min roll som coach och att det i just Sverige skulle vara lägre engagemang på spelare och ledare är främmande för mig.
En sak som gör mig förbryllad kring dessa bitar är den distansering och nästan skadeglädje som dyker upp i kommentarer kring svensk tennis. Om vi skulle bredda tänket kring vilka svensk tennis är kanske vi skulle får en annan jargong och attityd vilket kanske skulle vara mer produktivt? Vi är alla en del av svensk tennis, oavsett om du är spelare, ledare, förälder, publik, osv, och det är vi tillsammans som skapar den miljö vi vill ha.
En sak jag tror svensk tennis skulle kunna göra bättre är att gemensamt jobba fram en tydlighet i rollfördelning. Vems ansvar är det att få fram bra elitspelare? Vilka krav ska ligga på en klubb och dess verksamhet? Vad måste en förälder vara beredd att betala för att få adekvat tennisutbildning? Vad ska förbundets roll vara i en spelarutbildning? Då det ofta återkopplas till att det är i klubben jobbet ska göras borde kanske resurser och förbundets upplägg vara riktat mot att hjälpa klubbarna så att det är möjligt att i klubben göra en internationellt konkurrenskraftig spelarutbildning? Då det finns så mycket engagemang i svensk tennis tror jag på att vi kan lyfta oss rejält, förutsatt att vi gemensamt skapar en tydlighet i svensk tennis där alla finner sin roll.
Jag avslutar min text med att citera artikeln från DN där Stefan Edberg, en av många positiva krafter i svensk tennis, delar med sig av sitt tankesätt, ett tankesätt som skulle vara bra om fler hade…
”Utan att ha alltför mycket inblick i det hela, så har vi en bit kvar förstår jag. Men man måste börja i någon ände och det måste komma underifrån från klubbarna och den vägen. Jag försöker hjälpa till på mitt sätt.”
Magnus Ennerberg, Tennistränare.





5 kommentarer:

  1. Vad är problemet med svensk tennis? Detta är frågan som diskuteras. Svaren handlar alla om något som vi påstås göra fel: oinspirerade tränare; slappa bortskämda ungdomar; för lite bredd; för lite elitsatsning; för lite pengar; har inte hängt med i tennisens utveckling; okunniga tränare. Vi förväntade oss att den svenska storhetstiden skulle fortsätta obruten år efter år och undrar vad som är fel när det inte blir så.

    Jag kan inte säga att jag har några definitiva svar, men jag tror att vi har ett allt för litet perspektiv för att kunna lösa problemet. Sveriges nedgång i tennis är på intet sätt unikt i tennisens historia. Den större frågan är varför tennis tenderar att gå i vågor om runt 15 år i olika länder. Om vi förstår detta kanske vi kan börja förstå vad som hänt i Sverige och därmed kanske komma fram till några relistiska lösningar och inte bara försöka skuldbelägga diverse aktörer inom sporten.

    Runt mitten av 50-talet fram till början av 70-talet var det Australien som dominerade, med namn som Rod Laver, Roy Emerson, John Newcombe, Ken Rosewall, och många andra. Dominansen varade i ungefär 15 år. Sedan kom Borg och den svenska storhetstiden började. Australien försvann nästan helt från topprankningarna. Sveriges stohetstid varade runt 15 år – till 90-talet. Men USA hade också samtidigt inlett en ny storhetstid med Connors och McEnroe. Efter sveriges tillbakagång (efter Edberg) fanns fortfarande några duktiga spelare, men den stora dominansen var borta. Nu var det istället USAs tur. En period av otrolig dominans inleddes med namn som Sampras, Agassi, Courier, Chang, och många fler. Dominansen varade i runt 15 år, sedan var det dags för tronskifte igen. Nu kom den spanska tennisen igång med många toppspelare, och Federer som ensam makthavare under lång tid.

    Frågan är vad orsakade dessa ”booms and depressions”? Vad fick igång dem? Och varför slutade de efter ungefär 15 år? Det kan väl knappast vara så att spelarna plötsigt blev slöa? Eller att coacher blev okunniga? Brist på pengar kan väl knappast förklara situation med USAs tillbakagång? Man kan också fråga sig varför det tycks finnas 15-års ”vågor” i tennis? Det är ju inte så i andra sporter. I hockey till exempel har det i decennier alltid varit samma länder i toppen. Fotboll likaså.

    Kan det kanske vara så att vissa extrema talanger dyker upp och inspirerar en helt ny generation? Låg Connors och McEnroes framgångar bakom USAs storhetstid? Skulle svensk tennis ha hänt utan Borg? Och vem var det i Australien? Kan det ha varit den legendariske coachen Hoppman som så många talar om? Det förklarar ju visserligen inte den efterföljande nergången, men det kanske har något med saken att göra i alla fall.

    En annan möjlig vinkel att analysera från skulle kunna vara att jämföra herr- och damtennis. Om nu tränare och spelare var så mycket bättre förr i Sverige, varför fanns inga stora framgångar i damtennis? Eller ta en titt på Ryssland. Varför har det funnits så många fantastiska damspelare med så få herrar?

    Jag har som sagt inte svaret på dessa frågor, men jag tror att vi måste analysera situationen från ett större perspektiv än vår egen lilla ankdamm för att kunna få fram vettiga svar. Varför fungerar sporten tennis som den gör, och hur har detta påverkat oss i Sverige? Om vi förstår den stora bilden kanske vi kan göra något åt den lilla.

    SvaraRadera
  2. Intressant inlägg med att "storhetstid" går i vågor.
    En fråga jag tänker på är vad målet med framgången är. Alltså när har vi nått fram. Jag håller med Fidde när han säger att Sverige inte har så bra topp spelare som under 80-90 talen. Svårt att argumentera emot. Men jag kan också hålla med Magnus Ennerberg som säger att det finns massor av engagemang ute i klubbarna. I min egen vuxentennisträning ser jag fullt med juniorer spela på banorna runt mig. De kämpar och krigar.
    Vi har engagemang, men också avsaknad av topp. Är ungdomar lata? Kanske. Men är då tennisungdomar i Sverige latare än svenska simungdomar? Eller latare än franska tennisungdomar? Tror inte det går att säga så. Hur mycket samarbetar tennistränare/klubbar/förbund i Sverige med andra idrotter? Finns där saker att lära? "Tar" ishockeyn och fotbollen för många talangfulla ungdomar? Kanske. Om så är fallet, vad gör vi med det?

    Sen har ju matchspel eller inte också varit på tapeten.
    Ska unga spela matcher? Det tror jag. Kommer Sverige ha fyra fem tio-i-top spelare igen på samma gång? Det tror jag inte. När blir jag "nöjd"? När det finns två tre topp 100. Ytterligare fyra 5 mellan 100-200. Då har vi lyckats i min värld.

    Och för att lyckas försöker jag inspirera vänners barn att spela. Jag har varit funktionär på Davis Cup och challengers. OCh försöker förmedla alla ljusglimtar som finns för mina icka så insatta vänner.

    SvaraRadera
  3. Väldigt bra inlägga av Magnus Ennerberg.
    Lite extra det där med att Sverige inte ens hade ett lag med i 12U, ett beslut som förbundet taget, och påverkat till stor del av Fiddes egen kampanj sen många år att tennis bara ska vara lek i unga år, upp till 14 års åldern, etc.

    Glöm sen inte förbundet själva som tog fram det storartade Mot top 100 dokumentet, som sen fick kritik från stora delar av tennis sverige och media (bla utifrån många timmar idrott på banan och utanför), och så drev inte förbundet den frågan så mycket mer. Och la ner alla ambitioner och visioner för elitsatsning.

    SvaraRadera
  4. Fidde har fel om han påstår att man inte ska tävla vid 12. Man ska tävla vid 4 om man kan springa då. Tävla o respekt&förstånd är ju dock 2 olika saker. Man behöver bägge till sist för att lyckas.

    Fidde är en eldsjäl och behövs i svensk tennis, men resutatmässigt har han en bedrövlig karriär i topptennisen tyvärr. fidde som själv aldrig spelat tennis på en hög nivå och rent tekniskt sätt har ett begränsat kunnande borde verka ute i klubbarna på en lite lägre nivå. Där behövs det fler eldsjälar

    SvaraRadera
  5. Tror träningen ser den samma ut världen över, troligtvis tränas det lite mer i andra länder men i ett välutvecklat land som Sverige tror jag resurserna för att skapa bra tennis spelare absolut finns.
    Problemet är internationella tävlingar på hemmaplan, öka till 2-3 challengers per år, 15-20(veckor) futures samt samma upplägg på tjejernas "tour" och ni ska se att även sverige får fram mer topp 100 spelare. Tror inte resultaten vid så tidig ålder spelar jätte stor roll, däremot en trygghet för 15-20-åringar att kunna spela flera internationella senior tävlingar på "hemmaplan" och därmed kunna starta sitt bygge av "proffskarriär" i lugn och ro.
    Om du är bra nog kommer du naturligtvis lyckas oavsett om du har tävlingar på hemmaplan, men dessa extrem fall kanske det kommer fram 1 spelare vart 5 år.
    Frågan är vem som kan tänkas sponsra alla dessa tävlingar för en minst 5 års-period, dock finns det så många internationella storbolag ifrån Sverige att det borde gå att vaska fram de behövliga miljoner som dessa tävlingar kräver. Tror att svensk tennis behöver en super säljare som åker runt och ”kräver” dessa pengar ifrån våra svenska miljard företag! :)

    SvaraRadera