Våren 1983 påbörjade Sveriges Davis Cup-lag den
fantastiska resa som gav sju raka finaler.
Till helgen spelar Sverige ödeskval -för fjärde
året i rad.
Inför den svåra bortamatchen mot Israel kommer jag
i tre delar skildra hur svensk tennis förvaltats sedan
storhetstiden och hur det återspeglar sig i Davis Cup-lagets
förvandling från stormakt till lilleputtnation.
-
Vi skrev december 1988 och inför ett fullsatt
Scandinavium i Göteborg spelade Sverige DC-final för sjätte året
i rad.
Inför mötet med tyskarna hade Sverige förlorat
bara två av de 22 senaste matcherna, laget var svensk idrotts mest
framgångsrika alla kategorier och de folkkära stjärnorna satte en
ära i att spela för sitt land.
Svensk tennis blomstrade, Mats Wilander hade under
säsongen segrat i Australian Open, Öppna Franska och blivit förste
svensk att triumfera i US Open, Stefan Edberg hade tagit sin första
av två Wimbledon-titlar och med de båda smålänningarna i laget
gällde svenskarna som klara favoriter mot Boris Becker & Co.
Redan efter två dagar stod gästerna som segrare och
ändå återstod det stora bakslaget.
Med knappt en vecka kvar till julafton och i den
arena där svenskarna fyra år tidigare hyllats efter finalsegern mot
USA vände sig åskådarna mot hemmafavoriterna som lämnade walk
over i sista singeln.
Även om matchen var avgjord förväntade sig
publiken att få valuta för sina dyra biljetter även sista dagen.
Men bara Stefan Edberg tog sitt ansvar och trots vädjanden lyckades
DC-kapten Hans Olsson inte få någon spelare – några hade haft en
sen utekväll och Kent Carlsson var skadad – att ställa upp i
femte matchen.
Olsson greppade mikrofonen och bad publiken om
förståelse men hans ord dränktes snabbt av burop och busvisslingar
och dagen efter möttes kaptenen och hans spelare av svarta
tidningsrubriker.
Glorian som funnits runt de svenska tennisproffsen
var borta, populariteten rasade och sponsorerna drog öronen åt sig.
Att gruskungen Kent Carlsson var den ende som –
åtminstone offentligt – stod upp för Hans Olsson då denne några
månader senare fick sparken bara underströk att helyllestämpeln
som funnits på laget var borta.
-
Åren 1983-88.
December 1983: 2-3 i bortafinalen på
gräs mot Australien.
December 1984:
Sveriges andra DC-titel (första kom 1975) bärgas på grus i
Scandinavium där USA ställer upp med världsettan John McEnroe och
tvåan Jimmy Connors. Henrik Sundström besegrar McEnroe, Mats Wilander
kör över Connors och Stefan Edberg/Anders Järryd tillfogar McEnroe/Peter
Fleming deras första dubbelförlust i DC.
December 1985:
Tyskland lägger in en blixtsnabb matta i finalen men överrumplas av
inte minst dubbelparet Mats Wilander/Joakim Nyström och Stefan
Edberg vinner den femte och avgörande matchen.
December 1986:
Åter kommer svenskarna till korta på gräset i Australien där
hemmafavoriterna vinner med 3-2.
December 1987:
Sverige använder både hängslen och livrem genom att lägga in grus
i Scandinavium mot svaga Indien. Ett set i dubbeln är det enda
gästerna får med sig hem.
December 1988: Finalen mot Tyskland
är förlorad redan efter dubbeln och några av de svenska spelarna
tar en sen utekväll vilket i kombination med Kent Carlssons skada
får hemmalaget att lämna w o i sista matchen.
*
I morgon: Så sopades problemen under mattan
Fotnot: Under min tid på SvD skrev jag en artikel
från vilket en del av ovanstående material är hämtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar