tisdag 6 december 2016

Elitstödet till klubbarna höjer kraven på dem - upp till bevis


Walléns magkänsla om sponsorspaketet var fel
Är Svenska tennisförbundet på väg att avveckla sin elitverksamhet ?
Nej, den tolkningen av förbundets förändringsarbete skulle förstås varken ordföranden Thomas Wallén, generalsekreteraren Christer Sjöö eller någon annan i förbundet skriva under på.
Ändå förefaller det som om förbundet gett upp ansträngningarna att själv driva elitverksamheten som erbjuder landets toppspelare och de största talangerna bästa tänkbara uppbackning.
Den tanken fanns hos Wallén då han kort efter tillträdandet i april 2015 utlovade ett större sponsorspaket än vad svensk tennis sett på många år.
Fram till nu har vi inte sett skymten av något paket och Wallén kan beskrivas som tennisens PostNord.
Kritiken mot förbundets elitsatsning har varit hård från många håll och då inte minst från klubbarna.
Det har gett resultat. Så här står att läsa på Svenska tennisförbundets hemsida angående det förändringsarbete som nu pågår i förbundet:
”Målsättningar blir bland annat att utveckla tränarkåren och decentralisera elitstödet till de lokala kraftkällorna, det vill säga klubbarna”.
Det där med att utveckla tränarkåren har det snackats om i så många år att det vid det här laget borde vimla av tränare med kompetens att ta fram talanger på löpande band. Att så inte är fallet visar på behovet av fortsatt utveckling.
Decentraliseringen av ökat elitstöd är nytt och spännande.
Men det är också något annat och mer svårtytt.
Man kan tolka det som att Wallén & Co tröttnat på kritiken och nu ”säger” : ”Nu håller ni väl ändå käften. Visa nu att ni gör ett bättre jobb”.
Eller så är det så enkelt som att förbundsstyret verkligen tror att klubbarna kommer att använda pengarna på ett bättre sätt än vad förbundet gjort.
Oavsett vilket får förbundet en mer passiv roll än tidigare vilket absolut inte behöver vara negativt för svensk tennis.
Förändringen ställer nya och högre krav på klubbarna. Att dessa utgör hjärtat i svensk tennis råder ingen tvekan om men att klubbarna med hjälp av de nya resurserna ska kunna sköta allt från ax till limpa förefaller milt uttryckt oerhört optimistiskt.
Christer Sjöö
Ska klubbarna plötsligt kunna fostra spelare från tennisskolan till proffstouren? Tidigare har det sagts att klubbarnas styrka ligger i att få fram bra juniorer men inte räcker till för att hjälpa spelare vidare då dessa är 15-17 år. Den bristen avhjälps inte av enbart pengar.
Dessutom: Hur många av de runt 430 klubbarna har under de senaste fem åren utvecklat en lovande yngre junior till juniorsspelare av internationellt snitt? Caijsa Hennemann på Ullevi TK är det kanske bästa exemplet och det finns ytterligare några få.
Hur spännande förändringsarbetet i svensk tennis än är och hur mycket goda ambitioner det än finns går det inte att blunda för svårigheterna.
•Hur ska elitstödet fördelas bland klubbarna? Och när det är fördelat kommer frågorna varför fördelningen gjordes på sättet som skedde. ”Varför fick inte vi mer”. ”Varför fick de så mycket?
•Hur ska elitstödet fördelas internt i klubbarna? Med efterföljande frågor av typen ovan.
•Går den ökade elitsatsningen överhuvudtaget hand i hand om svensk tennis på årsmötet i april antar en verksamhetsinriktning som prioriterar bredd framför elit? Och hur resonerar de klubbar som varit mycket starka förespråkare för breddlinjen? Har de varit det eftersom de saknat pengar till elitsatsning eller av skälet att de verkligen menar att bredden är viktigare?
•En del av elitstödet ska gå direkt till spelare. Ska en spelare som anser att han eller hon anser sig kunna utvecklas bäst på Good to Great få elitstöd för att söka sig till akademin som utgör en mycket viktig del i svensk tennis? Samma frågeställning gäller naturligtvis även andra akademier som inte drivs av en klubb.
•Vad händer med äldre landslagsspelare som i sina klubbar anses för gamla för att få elitstöd men som fortfarande är tillgångar i Davis Cup- eller Fed Cup-laget?
Challenge 9 november Läs här!
Igår skrev jag om Johan Hedsberg och Mattias Arvidsson som är nya kaptener i Davis Cup- respektive Fed Cup-laget och som utgör en del av den nya landslagsorganisationen.
Den består också av:
•Fredrik Hörnell som tidigare haft en halvtidstjänst för U 14 och nu går upp på heltid då han också får ansvar för U 16.
•Maria Strandlund Tomsvik som blir ansvarig för seniorlandslagen och för U 18 – på halvtid!!!
Lägg till detta att Hedsberg och Arvidssons tjänster är begränsade till enbart DC- och FC-matcherna vilket alltså handlar om några veckor per år.
Tydligare än så blir inte signalen om att förbundet nu lämnar över elitansvaret till klubbarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar